Den internationella klimatpolitiken

På internationell nivå fastställs de viktigaste klimatpolitiska riktlinjerna i FN:s ramkonvention om klimatförändring, som trädde i kraft 1994. Syftet med konventionen är att minska halten av växthusgaser i atmosfären till en ofarlig nivå.

Själva klimatkonventionen innehåller inga kvantitativa åtaganden, utan industriländerna förbinder sig i stället att på överenskommet sätt minska sina koldioxidutsläpp enligt Kyotoprotokollet, som preciserar konventionen. Den första åtagandeperioden enligt Kyotoprotokollet omfattade åren 2008–2012 och den andra åtagandeperioden åren 2013–2020. Inom ramen för protokollet beslutade man också om en internationell beräkning av kolsänkor i och utsläpp från skog, jordbruk och markanvändning.

Inom ramen för klimatkonventionen förhandlade man i Paris i december 2015 fram ett nytt täckande avtal. Avtalet träder i kraft 30 dagar efter det att minst 55 länder har ratificerat avtalet och utsläppen från de länder som ratificerat avtalet täcker 55 procent av de totala utsläppen i världen.

Jord- och skogsbruksministeriet har ansvaret för vilken ställning skogarna, jordbruket och markanvändningen har i klimatavtalet samt för anpassningen till klimatförändringen. Då skogarna växer binder de koldioxid från atmosfären (sänkor) och i skogar och skogsprodukter lagras det kol. Dessutom används skogbaserade produkter till att ersätta fossila bränslen och icke förnybara produkter.  Markanvändningen har en stor betydelse för hur växthusgasutsläpp bildas.

På andra webbplatser

 Klimatmötet i Paris 2015

Mer information