Jordmån

En god jordmån utgör en grund för all odling. Utan välvårdad, kalkerad, torkad och lucker, myllig jord är det inte möjligt att producera goda skördar. Jordmånens egenskaper påverkar odlingstekniken, skiftets erosionsrisk, näringsämnenas utsköljningsbenägenhet, gödslings- och kalkeringsbehov, packningsrisk samt mängden växthusgasutsläpp.

Grova mineraljordar och organiska jordarter är vanliga i Finland. En tredjedel av åkrarna är lerjord. Lerjordarna har koncentrerats till Sydvästra Finland. Andelen torvmarker av odlingsarealen i Lappland, Norra Österbotten och Kajanaland är 20–40 procent. Organiska marker utgör en fjärdedel av odlingsarealen i österbotten och Södra Österbotten.

Med vatten sköljs jordpartiklar från åkrarna, då jordmånens bördighet försvagas. Erosion från åkrarna orsakad av vatten är i genomsnitt 600 kg/ha/år. På dess storlek inverkar särskilt åkerns lutning, tidpunkten och intensiteten av bearbetning, växttäcket, växtarten och jordarten. Erosion är på en jämn åker täckt av vallväxtlighet 100 kg/ha/år och på branta åkrar som har röjts på hösten 3000 kg/ha/år.

Surheten av jordens yta beskrivs med pH som är naturligt låg i hela Finland, dvs. jordmånen är sur. De flesta växterna trivs bäst i en neutral och en aning sur jordmån. Jordmånens surhet minskas genom att breda kalk på jorden. Mängden kalk som används för att förbättra jorden har dock minskat under de senaste årtiondena.

Kännetecknande för den finländska åkermarken är den ringa näringshalten. En balanserad näring är en förutsättning för växternas tillväxt. Åkermarkens spårämnen varierar mycket per område och man har märkt försvagning i spårämnenas tillstånd. De lättlösliga halterna av skadliga tungmetaller, kadmium, bly, krom och nickel är enligt bördighetsundersökningarna låga i Finland i internationell jämförelse.

Interna länkar på webbplatsen
Natur och klimat

På andra webbplatser
Landsbygd.fi
Mavi.fi

Mer information

Marja-Liisa Tapio-Biström, neuvotteleva virkamies 
MMM, Ruokaosasto, Maaseudun kehittämisyksikkö 0295162400