Jordmånen

En god jordmån utgör en grund för all odling. Utan välvårdad, kalkerad, torkad och lucker, myllig jord är det inte möjligt att producera goda skördar. Jordmånens egenskaper påverkar odlingstekniken, skiftets erosionsrisk, näringsämnenas utsköljningsbenägenhet, gödslings- och kalkeringsbehov, packningsrisk samt mängden växthusgasutsläpp.

Grova mineraljordar och organiska jordarter är vanliga i Finland. En tredjedel av åkrarna är lerjord. Lerjordarna har koncentrerats till Sydvästra Finland. Andelen torvmarker av odlingsarealen i Lappland, Norra Österbotten och Kajanaland är 20–40 procent. Organiska marker utgör en fjärdedel av odlingsarealen i österbotten och Södra Österbotten.

Med vattnet sköljs jordpartiklar från åkrarna så att jordmånens bördighet blir sämre. Den erosion från åkrarna som vattnet orsakar är i genomsnitt 600 kg/ha/år. På dess storlek inverkar särskilt åkerns lutning, tidpunkten och intensiteten av bearbetning, växttäcket, växtarten och jordarten. Erosion är på en jämn åker täckt av vallväxtlighet 100 kg/ha/år och på branta åkrar som har plöjts på hösten 3000 kg/ha/år.

Surheten av jordens yta beskrivs med pH som är naturligt låg i hela Finland, dvs. jordmånen är sur. De flesta växterna trivs bäst i en neutral och en aning sur jordmån. Jordmånens surhet minskas genom att jorden berikas med kalk. Mängden kalk som används för att förbättra jorden har dock minskat under de senaste årtiondena.

Kännetecknande för den finländska åkermarken är den ringa näringshalten. Balanserad näring är en förutsättning för växternas tillväxt. Åkermarkens spårämnen varierar mycket peroende på område och man har märkt försvagning i spårämnenas tillstånd. De lättlösliga halterna av skadliga tungmetaller, kadmium, bly, krom och nickel är enligt bördighetsundersökningarna låga i Finland i internationell jämförelse.

På andra webbplatser
Miljöministeriet: EU:s markstrategi och reglering av markhälsa 

Livsmedelsverket, markhälsa

Landsbygd.fi