Marknadsordning

Jordbrukets gemensamma marknadsordning innebär EU-lagstiftning som tillämpas på de viktigaste jordbruksprodukterna för att styra marknaden och hantera störningarna på marknaden. Europaparlamentets och rådets grundförordning 1308/2013 innehåller bestämmelser om jordbrukets gemensamma marknadsordning.  Förordningen gäller bl.a. hantering av jordbruksmarknaden, saluföring av jordbruksprodukter och gemensamma regler för import från och export till länder utanför EU.

I Finland finns bestämmelser om tillämpning av marknadsordningen och uppgiftsfördelningen i lagen om en marknadsordning för jordbruksprodukter (999/2012). Närmare bestämmelser kan också utfärdas genom förordningar av statsrådet och ministeriet.

För tillämpningen av marknadsordningen svarar i huvudsak Landsbygdsverket. Vissa uppgifter som särskilt har med övervakning att göra har delegerats till andra myndigheter, t.ex. Livsmedelssäkerhetsverket och Tullen.

Marknadsinterventioner

För att nå den gemensamma jordbrukspolitikens mål och skapa en stabil marknad och en rimlig levnadsstandard för jordbruksbefolkningen, tillämpas det förutom direktstöd marknadsåtgärder, offentliga interventioner och stöd till privat lagring.

Prisstöd enligt marknadsordningen kan realiseras genom interventionsköp av spannmål, ris, olivolja och oliver som är avsedda att användas som livsmedel, nöt- och kalvkött, mjölk och mjölkprodukter samt genom stödet för privat lagring av gris-, får- och getkött och mjölkprodukter.  Syftet med interventionsinköpen och stödet för privat lagring är att se till att marknadspriserna inte sjunker under de administrativa priserna eller de s.k. interventionspriserna.

Vidare kan EU ingripa med undantagsåtgärder för att avhjälpa marknadskriser orsakade av olika skäl. Dessa åtgärder kan vara nödvändiga för att t.ex. underlätta exceptionella situationer på den interna marknaden eller exportmarknaden, förebygga spridning av djursjukdomar eller att minska eller förebygga skador av naturkatastrofer på jordbruket, såsom översvämningar eller stormar .

Produktionsstyrning

Jordbrukspolitikens långsiktiga mål är att öka marknadsorienteringen. Kvotsystemen ska avvecklas. Kvotsystemet för mjölk som gällde en lång tid avslutades i mars 2015. Kvotsystemet för socker pågår till utgången av år 2017. Även vinproduktionen regleras genom begränsade odlingsarealer för nya vinrankor.

Stödsystem

Till marknadsordningen hör olika stödsystem. Stöd kan beviljas t.ex. för sockenanvändningen för vissa ändamål. I EU-förordningen ingår också bestämmelser om ett särskilt stöd för sockerbetsodling i Finland och ges Finland och Sverige lov att betala stöd för produktion av renkött. För att förbättra förutsättningarna för produktion av och handel med biodlingsprodukter kan medlemsländerna tillsammans med sektorn ta fram nationella program med åtgärder som till hälften finansieras av EU.

För att förbättra ätvanorna och öka konsumtionen av frukt, grönsaker och mjölkprodukter bland barn och unga stödjer man konsumtionen av dessa produkter i skolor. Samtidigt bidrar man till att nå den gemensamma jordbrukspolitikens långsiktiga mål, såsom stabil marknad och tillgång till livsmedel. Finland har tills vidare inte börjat genomföra programmet för att leverera frukt och grönsaker till skolbarn.

Marknadsstandarder

Inom marknadsordningen fastställs saluföringskrav på nya jordbruksprodukter. Kraven kan gälla t.ex. produkternas kvalitet, packning, märkning, lagring och transport.

Jordbruksprodukternas saluföringskrav ska förbättra de ekonomiska förutsättningarna för produktion och saluföring samt produktkvaliteten. Därför är kraven till fördel för producenter, köpmän och konsumenter.

De saluföringskrav som är mer kända är kraven på produktionssätt och märkning av hönsägg. Produktions- och märkningskraven på ägg från höns i inredda burar eller från frigående höns kommer från marknadsordningen. Likaså att laktosfri mjölkdryck inte får kallas mjölk och att ”voimariini” blev ”oivariini” bygger på marknadsordningens saluföringskrav.

Klassificering av slaktkroppar är inte egentligen saluföring, men marknadsordningsförordningen innehåller unionsskalor för klassificering, identifiering och presentation av slaktkroppar inom sektorerna för nötkött, griskött, fårkött och getkött. På detta sätt går det att följa priserna på olika marknader och harmonisera interventionsåtgärderna i dessa sektorer. Handeln mellan producenter, slakterier och köttförädlare blir enklare på grund av den gemensamma klassificeringen.

Samarbete mellan producenter

För att förbättra producenternas ställning fastställer marknadsordningen regler för erkännande av producentorganisationer och sektorsspecifika organisationer samt verksamheten i dessa. Producentorganisationerna inom frukt- och grönsakssektorn stöds också med EU-medel. Inom producentorganisationerna är samarbetet mellan producenterna tillåtet i en vidare omfattning än normalt.  Marknadsordningen innehåller också vissa andra undantag från konkurrenslagen när det gäller lantbruksproducenternas samarbete.

Sektorsspecifika organisationer består i regel av andra än producenter. Till dessa organisationer kan höra företrädare för ekonomiska sektorer som har en koppling till produktion, handel eller förädling av jordbruksprodukter. Ett särskilt mål för de här organisationerna är att optimera produkternas produktions- och förädlingskostnader.

Handel med tredjeländer

Regler för handeln med jordbruksprodukter med tredjeländer ingår i marknadsordningen. Kommissionen kräver tillstånd för de flesta produkter för att kunna följa handeln mellan EU och tredjeländer och vid behov reagera på störningar. Kommissionen kan i samband med införseln kräva ett importintyg och ursprungslandets exportintyg som ska åtfölja importintyget samt ett exportintyg om det gäller utförsel från EU.

På de flesta jordbruksprodukter som importeras till EU tillämpas importtullar enligt den gemensamma tulltariffen. För vissa produkter gäller det visserligen särskilda bestämmelser.  I vissa fall kan importtullarna avbrytas. På en del produkter tillämpas extra tullar enligt WTO-avtalet.

Kommissionen kan också fastställa importtariffkvoter, dvs. begränsa antalet importvaror med sänkta tullavgifter. Ofta bygger tariffkvoterna på internationella avtal mellan EU och tredjeländer.

För att avhjälpa vissa varors marknadsläge är det möjligt för kommissionen att bevilja exportstöd som täcker skillnaden mellan världsmarknadspriset och EU-priset. Exportstöden kan variera enligt destinationen. Kommissionen kan införa exportstöd och fastställa stödens storlek regelbundet med hänsyn till utvecklingen på unionsmarknaden och världsmarknaden.

De senaste reformerna av jordbrukets stödsystem har ändrat jordbruksproduktionen och EU:s inre marknad i en mer marknadsorienterad riktning.  I praktiken har behovet av exportstöd minskat snabbt. Även internationella handelsavtal sätter restriktioner för exportstöd.