Saimenvikaren skyddas genom fiskebegränsningar

Fiskebegränsningar fastställs genom statsrådets förordning med stöd av lagen om fiske (379/2015, 59 § 1 mom.) för högst fem år. Föregående förordning antogs år 2021 och dess giltighetstid gick ut 14 april 2026.

Skyddsmålet i skyddsstrategin för saimenvikaren är att den genomsnittliga tillväxttakten för saimenvikarestammen ska ligga på 3–6 procent per år. I Saimen behövs fiskebegränsningar som tryggar såväl skyddet av saimenvikaren som fiskemöjligheterna i Saimen. 

Åtgärderna för att skydda saimenvikaren har varit framgångsrika. Under 2000-talet har stammen ökat från cirka 240 till cirka 530 individer. Enligt stamuppskattningar har saimenvikarestammen under åren 2021–2025 ökat med i genomsnitt 5 procent per år (det glidande medelvärdet över en period på 5 år är 4 procent).

Fisket i Saimen utvecklas ytterligare så att det blir mer säkert för vikarna, samtidigt som man säkerställer fiskerinäringen och tillgången på inhemsk fisk.

Utkastet till statsrådets förordning bereddes som tjänstearbete vid jord- och skogsbruksministeriet. 

Före detta utarbetade NTM-centralen i Norra Savolax (nuv. Livskraftscentralen i Östra Finland) ett förslag till fiskeribegränsningar i Saimen för åren 2026–2031.

Enligt rapporten tryggar livskraftscentralens förslag tillväxten av saimenvikarestammen i enlighet med målen i skyddsstrategin. Samtidigt säkerställs tillgången på och användningen av inhemsk fisk samt fiskemöjligheterna i Saimen. 

I samband med beredningen av rapporten genomfördes genom samarbete mellan myndigheter och forskare en konsekvensbedömning av fiskebegränsningarnas konsekvenser för det kommersiella fisket och fritidsfisket samt i fråga om bifångstdödligheten i fiskeredskap och skyddsmålen för saimenvikaren.

Enkäter genomfördes bland viktiga intressenter, kommersiella fiskare och allmänheten om hur skyddet av saimenvikaren och fisket kan samordnas. Regionala samråd och diskussionsmöten ordnades i Rääkkylä, Nyslott, Puumala och Taipalsaari. 

Den 8 januari 2026 överlämnade livskraftscentralen den rapport som jord- och skogsbruksministeriet hade beställt till jord- och skogsbruksminister Sari Essayah. Ministeriet beredde ett utkast till en ny statsrådet förordning om fiskebegränsningar i Saimen. Efter remissen utarbetade ministeriet ett förslag till statsrådet, som godkände förordningen i dess slutgiltiga form.

Fiskebegränsningsområdet utvidgas med 337 kvadratkilometer jämfört med den tidigare förordningen. Fiskebegränsningsområdet totala yta uppgår till 3 135 kvadratkilometer. Utvidgningarna av skyddsområdet stärker skyddet av saimenvikaren.

Området utvidgades framför allt i södra Saimen, Louhivesi, Luonteri, Puruvesi och Pyhäselkä. Förslagen bygger på utvidgningen av området för saimenvikarens boplatser under de senaste åren.

Helt nya områden på cirka 100 kvadratkilometer har tillkommit. Cirka 70 procent av de nya skyddsområdena har redan tidigare omfattats av fiskebegränsningar genom avtal mellan vattenområdenas ägare och NTM-centralen.

Vattenområdenas ägare och innehavare av särskild rättighet kan även i fortsättningen ingå avtal utanför fiskebegränsningsområdet om att begränsa och förbjuda fiske i syfte att skydda saimenvikaren.

Perioden för förbudet mot nätfiske förblir oförändrad,15 april–30 juni. Om den genomsnittliga tillväxttakten för saimenvikarestammen förblir under 4 procent utvidgas förbudet mot nätfiske stegvis till juli. Denna ändring som är bunden till tillväxttakten kom till genom politiska förhandlingar.

Förbudet mot nätfiske förlängdes inte, eftersom NTM-centralen i Norra Savolax anser att begränsningar som gäller året runt och utvidgningar av begränsningsområdet är effektivare åtgärder för att begränsa bifångstdödlighet.

Åren 2010–2020 dog i genomsnitt 2 kutar i nät under juli månad. Åren 2021–2025 påträffades i genomsnitt endast 1 kut som dött i nät under juli månad.

Juli är dessutom en viktig fiskemånad för användningen av inhemsk fisk. Naturresursinstitutet uppskattar att förlusten av nätfångst skulle uppgå till 1,5 miljoner euro (moms 0 %). 

Juli är den mest populära fiskemånaden bland fritidsboende, och då fiskar fritidsboende mer med nät än lokalbefolkningen.

En förlängning av förbudet mot nätfiske skulle minska vattenområdesägarnas fiskemöjligheter, fångsten och delägarlagens tillståndsintäkter.  Fångstförlusterna skulle främst gälla abborre, gädda, gös och siklöja. Om förbudet mot nätfiske förlängdes till juli, skulle man kunna förvänta sig krav på en höjning av avtalsersättningen.

Jord- och skogsbruksministeriet föreslog inga ändringar av förbudstiden för fiske med siklöjenät, vilket statsrådet godkände. Enligt förordningen är förbudstiden för fisk med siklöjenät 15 april–21 juni. Siklöjenät anses utgöra en liten risk för saimenvikarna.

Förslaget från NTM-centralen i Norra Savolax inkluderade en liten förkortning av förbudstiden. Ministeriet inkluderade sist och slutligen inte den i beredningen, eftersom det centrala målet var att förordningen entydigt ska stärka skyddet av saimenvikaren.

Skyddet av saimenvikaren består av ett brett urval av metoder, som omfattar bland annat inrättande av naturskyddsområden, styrning av strandbebyggelsen, begränsning av användningen av fiskeredskap som är farliga för saimenvikaren, reglering av variationerna i vattennivån under tiden då vikarna befinner sig i sitt bo med sina kutar samt skottning av snödrivor där vikarna kan bygga bo och till och med byggande av konstgjorda bon. Framför allt har den regionala omfattningen av fiskebegränsningarna ökat avsevärt under detta årtusende, vilket har haft en positiv inverkan på saimenvikarestammens tillväxt.

När det gäller dödsorsakerna för saimenvikaren är det två faktorer som betonas: bodödlighet, som är den vanligaste dödsorsaken, och dödlighet i fiskeredskap. Man har lyckats minska bodödligheten med hjälp av skottning av snödrivor. Tack vare fiskebegränsningar har man lyckats skydda saimenvikarestammen på ett effektivt sätt. Framför allt dödligheten i fiskeredskap bland vuxna saimenvikare är numera sällan förekommande. Kutar fastnar alltjämt i fiskeredskapen i viss mån, men till exempel juli sticker inte längre ut i statistiken som den farligaste månaden.
 

Genom förordningen förbjuds användning av de fångstredskap och fiskemetoder som är allra farligast för saimenvikaren i artens viktigaste utbredningsområden året om.

Avsikten är att främja förutsättningarna för fiskerinäringen. När det gäller skyddet av saimenvikaren är det klokt att samordna olika synpunkter, och detta har gjorts redan i årtionden. Arbetet för att skydda saimenvikaren har varit mycket framgångsrikt.  En förutsättning för att det ska lyckas är att såväl lokalbefolkningen som näringsidkare och föreningsaktiva upplever att skyddsåtgärderna är motiverade och att de åtnjuter ett brett stöd.

Den årliga fiskfångsten i Saimen uppgår till cirka 3 miljoner kilo. Det finns 57 000 fritidsfiskare och 200 kommersiella fiskare som fiskar i Saimen. År 2024 stod Saimenområdet för 25 procent av den kommersiella fångsten i insjöar och för 46 procent av fångsten av siklöja. Det ekonomiska värdet av fångsten från det kommersiella fisket, beräknat i producentpriser (moms 0 %) uppgick till 3,6 miljoner euro. 

Man har lyckats samordna skyddet av saimenvikaren och fisket. Under de senaste 14 åren har saimenvikarestammen ökat i enlighet med de fastställda målen. Saimenvikarestammen har ökat med hundra individer på sex år och födelsetalet har fördubblats på 15 år. Under 2000-talet har stammen ökat från cirka 240 till cirka 530 individer. Hotkategorin har ändrats från akut hotad till starkt hotad. 

De nuvarande fiskebegränsningarna som gäller året om har visat sig fungera bra. Förbudet mot fångstredskap som är farliga för saimenvikaren, särskilt förbudet mot att använda nät i extra stark trådgrovlek och grimnät året om, har tillsammans med utvidgningen av begränsningsområdet minskat dödligheten. 

Saimenvikare som är äldre än sex månader fastnar mycket sällan i fiskeredskap. Risken för dödlighet i fiskeredskap är störst bland unga saimenvikare under de första 15 månaderna. Under åren 2021–2025 upptäcktes inte ett enda dödsfall bland vuxna (ålder > 4 år) saimenvikare i fiskeredskap. I genomsnitt upptäcks 5 döda kutar och 0,5 döda unga saimenvikare i åldrarna 1–4 år varje år. Den uppskattade faktiska dödligheten är cirka 15 kutar och 1–2 unga saimenvikare (1–4 år) per år.