Lagstiftning

Skärgårdslagen (494/81, 1138/92), som varit i kraft sedan 1981, förpliktar staten och kommunerna att arbeta för att trygga näringarna, trafikförbindelserna och övrig infrastruktur, servicen och miljön i skärgården. Lagen stöder det nationella genomförandet av artikel 174 i fördraget om Europeiska unionen (2008/C 115/01). Enligt artikeln ska EU sträva efter att minska eftersläpningen i de minst gynnade regionerna. Särskild hänsyn tas bland annat till regioner med allvarliga och permanenta naturbetingade eller demografiska nackdelar, bland annat skärgårdsregioner.

Statsrådet har på basis av skärgårdslagen genom en förordning (1589/2019) utsett åtta skärgårdskommuner och 40 kommuner med skärgårdsdel. Dessa täcker de största skärgårdsregionerna i vårt land. Begreppet skärgård innefattar enligt skärgårdslagen förutom öar som saknar fast vägförbindelse även öar med fast vägförbindelse och andra skärgårdslika områden som splittras av vattendrag.

Skärgårdslagen är den institutionella grundpelaren i utvecklingen av skärgården. Internationellt sett har Finland en unik skärgårdslag.

Jord- och skogsbruksministeriet har tillsatt en arbetsgrupp som har i uppgift att bereda en reform av skärgårdslagen åren 2024-2027. Den reviderade skärgårdslagen avses träda i kraft vid ingången av 2027. Skärgårdslagen behöver uppdateras både till strukturen och till innehållet. Vid jord- och skogsbruksministeriet gjordes åren 2021–2023 en bedömning av behovet att uppdatera skärgårdslagen. Slutsatserna i bedömningen ligger till grund för målet.

• Lag om främjande av skärgårdens utveckling 494/1981 och Lag om ändring av lagen om främjande av skärgårdens utveckling 1138/93
• Statsrådets förordning om skärgårdsdelegationen (752/2019) (upphäver 387/1987)
• Statsrådets förordning om ändring av 3 § i statsrådets förordning om skärgårdskommuner och de skärgårdsdelar i andra kommuner på vilka bestämmelserna om skärgårdskommuner tillämpas (1589/2019)