Markanvändningssektorn och EU:s klimatmål  

Markanvändningssektorns utsläpp och upptag granskas i enlighet med LULUCF-förordningarna (land use, land use change and forestry). I förordningarna fastställs vilka utsläpp och sänkor från markanvändning, ändringar i markanvändning och skogsbruk som beaktas i EU:s klimatmål 2021–2030. EU:s klimatmål baserar sig på den europeiska klimatlagen vars mål är att göra EU klimatneutralt före 2050.  

För närvarande har man kommit överens om två åtagandeperioder för LULUCF-sektorn för åren 2021–2025 och 2026–2030. Båda perioderna har samma tillämpningsområde, men åtagandena granskas på olika sätt. Åtagandet som baserar sig på beräkningsreglerna för perioden 2021–2025 fastställs i förordning (EU) 2018/841, och åtagandet som baserar sig på de rapporterade växthusgasinventeringarna för perioden 2026–2030 fastställs i förordning (EU) 2023/839.

Kommissionen har meddelat om en uppdatering av den europeiska klimatlagen 2024. Avsikten med uppdateringen är att precisera EU:s klimatmål för 2040 och säkerställa att man på unionsnivå är på väg mot klimatneutralitet 2050. Klimatmålet för LULUCF-sektorn kommer också att ändras så att det överensstämmer med målet för 2040.

Tillämpningsområdet omfattar de utsläpp och sänkor som orsakas av skogsmark, åkermark, betesmark och beskogad mark samt från omvandling av skogsmark till andra typer av mark (avskogad mark). Utsläpp och sänkor som orsakas av våtmarker rapporteras under perioden 2021–2025 och tas med i granskningen av LULUCF-sektorns åtagande för perioden 2026–2030.
 

Åtagandeperiod 2021–2025

Under perioden ska medlemsländerna se till att markanvändningssektorn inte genererar utsläpp (i enlighet med den så kallade ”no-debit rule”). Nedan beskrivs vilka beräkningsregler som används för olika former av markanvändning.

Referensnivåerna för skog

Enligt LULUCF-förordningen ska alla medlemsländer fastställa en referensnivå för skogarna för perioden 2021–2025 enligt kriterierna i förordningen. Beräkningen av referensnivåerna för skog ska utgå från de faktiska siffror som beskriver skogsanvändningen 2000–2009 samt från antagandet att skogsvården fortsätter på samma sätt även under den kommande åtagandeperioden. Vid beräkningen ska också skogarnas åldersfördelning beaktas så att användningen av skogarna inte begränsas i onödan. Samtidigt ska man sträva efter att på lång sikt upprätthålla och stärka sänkorna. Beräkningarna av utsläpp och sänkor ska överensstämma med metoderna för växthusgasinventeringen.

En referensnivå är en kalkylerad nivå som utgör en jämförelsegrund för sänkornas faktiska utveckling 2021–2025. Om den faktiska sänkan är större än referensnivån, kan länderna få kalkylmässiga fördelar. Den nytta som skogarna kan ge begränsas emellertid med ett tak som är 3,5 procent av medlemslandets totala utsläpp under ett basår. Finland kan således utnyttja skogssänkor som överskrider referensnivån högst upp till 2,5 megaton CO2 per år.

En skogsspecifik flexibilitet enligt förordningen tillämpas om sänkorna ligger under referensnivån under åtagandeperioden. Då får de sänkor som ligger under referensnivån räknas som nollsänkor ända upp till den skogsspecifika flexibilitetsnivån. Möjligheten till skogsspecifik flexibilitet är landspecifik. Finlands skogsspecifika flexibilitet 2021–2025 är sammanlagt 22 miljoner ton koldioxid. Om en sänka ligger under referensnivån och den skogsspecifika flexibilitetsnivån, orsakar sänkan ett kalkylmässigt utsläpp. För att kunna använda den skogsspecifika flexibiliteten krävs det att skogarna i medlemslandet utgör en kolsänka och att medlemslandet har tagit fram en långsiktig strategi för ett utsläppssnålt samhälle.

I enlighet med förordningen omfattar beräkningen av referensnivåerna för skog också de sänkor som träprodukter och död ved utgör. De räknas som en del av referensnivå. Den nytta som fås av träprodukter och död ved när det gäller kolsänkan begränsas inte med ett tak.

Medlemsländernas referensnivåer har bedömts i enlighet med LULUCF-förordningen. I bedömningen deltog medlemsländernas representanter och av kommissionen utsedda oberoende experter samt sakkunniga från forskningsinstitut och intressegrupper. Kommissionen fastställde de slutliga referensnivåerna 2020.

Beräkning av utsläpp från åker- och betesmarker

I enlighet med LULUCF-förordningen beräknas utsläppen från åker- och betesmarker genom att medlemsländerna jämför dem med utsläppen under perioden 2005–2009. Åtgärderna i den klimatpolitiska planen på medellång sikt minskar utsläppen från jordbruksmarker inom sektorn för jordbruk och markanvändning.

Avkogning och nybeskogning

Utsläppen och sänkorna till följd av avskogning, det vill säga röjning av skog för annan markanvändning, och nybeskogning räknas fullt ut under perioden 2021–2030. Varje år röjs ungefär 19 000 ha skog till annan markanvändning, såsom jordbruksmark, byggmark för samhälls- och trafikinfrastruktur eller för torvproduktion. 

Nybeskogning sker i allmänhet på åkermarker, betesmarker och i områden för torvproduktion som inte längre används. Ny skogsareal uppkommer långsamt vid havskusten till följd av landhöjningen.

Bokförning enligt LULUCF-förordningen under perioden 2021–2025

Varje medlemsstat ska säkerställa att LULUCF-sektorn inte orsakar kalkylmässiga utsläpp under perioden 2021–2025, det vill säga att sektorn inte har ett underskott. Om LULUCF-sektorn utgör ett kalkylmässigt utsläpp efter att medlemslandet har följt beräkningsreglerna, ska landet kompensera utsläppet antingen genom extra åtgärder inom ansvarsfördelningssektorn eller genom att skaffa LULUCF-krediter från andra medlemsländer.

Om LULUCF-sektorn utgör en sänka efter att medlemslandet följt beräkningsreglerna, det vill säga om sektorn har ett överskott, kan vissa sänkkrediter från nybeskogning och åker- och betesmarker utnyttjas för att uppnå målen inom ansvarsfördelningssektorn. Denna flexibilitet är begränsad. För att nå målen inom ansvarsfördelningssektorn får Finland använda sänkkrediter upp till 4,5 miljoner ton CO2-ekv. under åren 2021–2025.

Eftersom Finland är väldigt skogrikt fick landet vid (EU) 2018/841 förhandlingarna en särskild flexibilitet på 10 miljoner ton koldioxid för åren 2021–2030. I och med uppdateringen av LULUCF-förordningen gäller den särskilda flexibiliteten endast under perioden 2021–2025 och uppgår till 5 miljoner ton koldioxidekvivalenter.
 

Åtagandeperiod 2026–2030

I juli 2021 lade kommissionen fram ett förslag till ändring av LULUCF-förordningen. I förslaget fastställdes vid sidan av utsläppsminskningar för första gången ett mål för nettoupptag i sänkor som ett etappmål för 2030 i enlighet med den europeiska klimatlagen, där det slutliga siktet är inställt på 2050. 

Syftet med den uppdaterade LULUCF-förordningen (EU) 2023/839 är att få EU:s medlemsstater att stärka sina kolsänkor och minska utsläppen från markanvändningssektorn. De nya målen för EU och medlemsstaterna för perioden 2026–2030 är: 
1) Europeiska unionens mål för 2030 
2) medlemsstaternas mål för 2030 
3) medlemsstaternas kumulativa åtagande 2026–2029, det vill säga budgeten. 

Europeiska unionens gemensamma mål för nettosänkan 2030 är −310 megaton CO2-ekv. Enligt den europeiska klimatlagen kan LULUCF-sektorns andel av målet för 2030 vara högst 225 miljoner ton CO2-ekv.

Varje medlemsstat har en ålagts en skyldighet att fram till 2030 öka markanvändningssektorns nettosänka jämfört med genomsnittet för 2016–2018. Finland har åtagit sig att öka nettosänkan med 2,889 miljoner ton CO2-ekv. till 2030 jämfört med den genomsnittliga nivån för 2016–2018.

Varje medlemsstats budget för 2026–2029, det vill säga summan av upptagen för varje år, fastställs enligt en linjär utvecklingsbana som beräknas utifrån genomsnittet för åren 2021–2023 och målet för 2030. Det går inte att exakt uppskatta hur stort målet för Finlands växthusgasbudget för 2026–2029 kommer att bli förrän man känner till växthusgasbalansen för markanvändningssektorn år 2023. Om en medlemsstat inte når sitt mål enligt budgeten under en period på fyra år, överförs överskottet till 2030 multiplicerat med den så kallade straffkoefficienten 1,08. Medlemsstaternas uppfyllelse av målet för 2030 är således också beroende av hur de klarar att hålla växthusgasbudgeten för 2026–2029, vilket gör det svårare att på förhand bedöma huruvida målen kommer att nås.

Den viktigaste möjligheten till flexibilitet under perioden 2026–2030 är en ny markanvändningsmekanism, som ersätter de flexibilitetsmöjligheter som tillämpas under perioden 2021–2025, såsom möjligheterna till flexibilitet i fråga om brukad mark och naturkatastrofer.

Granskning av åtagandena

Granskningen av åtagandena baserar sig på växthusgasinventeringen inom markanvändningssektorn. I Finland görs växthusgasinventeringen av Naturresursinstitutet medan Statistikcentralen svarar för den officiella rapporteringen av alla växthusgaser. Beräkningen görs på statsnivå och gäller inte enskilda aktörer. 

De efterlevnadskontroller som görs enligt förordningen görs i fråga om perioden 2021–2025 år 2027 och i fråga om perioden 2026–2030 år 2032. Utöver rapporteringar och beräkningar enligt växthusgasinventeringarna har medlemsstaterna tillgång till flexibilitetselement enligt förordningen, flexibilitet från ansvarsfördelningssektorn och en möjlighet att överföra eller köpa överskottskrediter från andra medlemsländers LULUCF-sektorer.

Med hjälp av växthusgasinventeringen följer Finland noggrant med hur åtagandet för perioden 2021–2025 uppfylls. År 2023 gjordes en teknisk korrigering av referensnivån för skogarna på grund av att växthusgasinventeringens metoder ändrades. Denna uppdatering gör det möjligt att bättre följa utvecklingen under åtagandeperioden. I Finland har man de senaste åren gjort satsningar för att utveckla växthusgasinventeringen inom markanvändningssektorn, vilket innebär att man troligen kommer att göra ytterligare en teknisk korrigering av referensnivån för skogarna före 2027. De slutliga tekniska korrigeringarna kommer att lämnas till kommissionen år 2027.

På nationell nivå har genomförandet av klimatplanen för markanvändningssektorn (MISU) en stor betydelse för uppfyllandet av LULUCF-åtagandena. Genomförandet av klimatplanen för markanvändningssektorn stöds av den nationella skogsstrategin, jordbruksåtgärderna inom den klimatpolitiska planen på medellång sikt (KAISU) och den strategiska planen för den gemensamma jordbrukspolitiken.
 

På vår webbplats

Skogarnas kolsänkor

På andra webbplatser

Beräkning av referensnivåerna för skog (Naturresursinstitutet)
Planen på medellång sikt