Vattendrag

Vattendrag är en väsentlig del av den finländska landsbygden. De ger oss människor näring, energi och transportleder. Vattendragen har också viktiga rekreations-, landskaps- och biodiversitetsvärden. 

Den ekologiska statusen i Finlands insjöar och rinnande vattendrag är till största delen god. Även grundvattenområdenas status är i huvudsak god. Havsområdena lider särskilt av övergödning, och en stor del av de små vattendragen, såsom bäckar och källor, har förlorat viktiga särdrag eller förstörts på grund av markanvändningen. Tillståndet i de yttre havsområdena påverkas av belastningen från hela Östersjöns avrinningsområde, men insjöarnas, de rinnande vattendragens och kustvattnens tillstånd påverkas i första hand av Finlands egna utsläpp. Den mest betydande faktorn bakom en försämrad vattenstatus är eutrofiering, dvs. övergödning till följd av näringsbelastning.

Människans verksamhet har stor inverkan på tillståndet i våra vatten

En del av näringstillförseln är naturlig, så kallad naturlig urlakning, men största delen av näringsbelastningen beror på mänsklig aktivitet, såsom industri, bosättning samt jord- och skogsbruk. Av den näringsbelastning i Finlands ytvatten som är följden av mänsklig aktivitet härstammar största delen, dvs. över hälften, från jordbruket. I synnerhet i avrinningsområden med mycket åkermark är jordbruket en betydande källa till belastningen. Näringsämnen och marksubstans läcker ut i vattendragen i synnerhet med smält- och regnvatten om våren och hösten. I södra Finland kan läckaget vara stort även under milda vintrar.

Näringsbelastningen kan förebyggas på många sätt

Man minskar näringsbelastningen från jordbruket på många sätt. Det är dock med lång fördröjning som effekterna av åtgärderna syns i vattenmiljöernas tillstånd, och klimatförändringarnas effekter är en ytterligare utmaning i helheten. Beräkningar visar dock att fosforläckaget från jord- och skogsbruket minskar något. Det är en följd av vattenvårdsåtgärder som har vidtagits under årens lopp. Kvävebelastningen har däremot inte minskat i någon betydande grad. Det beror troligen på klimatförändringarnas effekter på näringsläckaget.

EU:s jordbruks- och landsbygdsfinansiering är central för vattenvården inom jordbruket. Insatser för att förbättra miljöns tillstånd ingår i flera av åtgärderna i Finlands CAP-plan, och vattenvården har beaktats i kraven på jordbruket och i grundvillkoren för stöd. Till grundvillkoren hör bland annat växttäcke vintertid och skyddszoner på åkrarna. När åkrar har växttäcke vintertid, hindrar växternas rötter marksubstans och näringsämnen från att läcka ut i vattendrag. I åkermark som är i gott skick trivs också markorganismerna, och näringsämnena är också bättre tillgängliga för växterna. Växttäcke vintertid kan också binda kol. Näringsbelastningen begränsas också genom olika gödslingsmetoder.

Näringsämnen som redan läckt ut i vattnet kan man i någon mån hindra från att transporteras vidare genom att bland annat anlägga våtmarker och andra konstruktioner som bromsar upp vattnet samt genom att sörja för åkrarnas vattenbalans med hjälp av en god markstruktur och ändamålsenlig dränering. Genom landsbygdsfinansieringen stöds till exempel reglerbar täckdikning på jordbruksmark, som gör att grundvattennivån kan regleras enligt behov. Det förebygger näringsläckage och skyddar vattendragen även för belastning från sura sulfatjordar.

Risken för näringsläckage kan härledas från växtnäringsbalansen

Risken för näringsläckage från åkrar kan övervakas genom mätning av växtnäringsbalansen. Växtnäringsbalansen visar skillnaden mellan de näringsämnen som tillförts växtbeståndet på åkern och de näringsämnen som avlägsnats från åkern i samband med skörd. Ju lägre värdet på växtnäringsbalansen är, desto mindre mängd näringsämnen blir kvar i åkern och riskerar att läcka ut i vattendrag. Ett överskott av näringsämnen innebär en risk för näringsläckage. Huruvida risken realiseras beror bland annat på rådande väderförhållanden och åkermarkens struktur. Näringsbalansen beskriver alltså inte direkt hur stor belastningen på vattendragen blir, men med hjälp av den är det möjligt att bedöma risken för belastning på vattendragen.

Ett av målen för vattenvården i Finlands CAP-plan är att värdet på växtnäringsbalansen ska sjunka, så att kvävebalansen år 2027 är under 46 kg/ha och fosforbalansen under 5 kg/ha. Växtnäringsbalansen har också förbättrats i hela landet under en granskningsperiod på trettio år. Största orsaken till det är att spridningen av konstgödsel har börjat utföras med större precision. Under de senaste fem åren (2018–2022) har kvävebalansen i hela landet varit i medeltal 48 kg/ha och fosforbalansen 4,5 kg/ha. 

Mer information på vår webbplats

CAP-planen 
Vatten

Mer information på andra webbplatser

Växtnäringsbalansen i jordbruksmark på Naturresursinstitutets webbplats 

Översikt över miljöns tillstånd i Finland på miljöförvaltningens webbplats