Vandringsfisk

Med vandringsfisk avses arter som föds i strömvatten, tillbringar uppväxttiden i havet eller i insjöar och vandrar tillbaka till det vattendrag där de föddes för att leka. Enligt lagen om fiske avses med vandringsfisk lax, insjölax, ål, nejonöga, asp och öring samt vandrande bestånd av röding, harr och sik. Lax, öring och även våra övriga vandringsfiskar behöver fors- och strömområden för förökning och en del också för yngelfasen. Vandringsfiskarnas naturliga livscykel kräver därtill möjlighet att vandra mellan yngelområdena i älvar och näringssöksområdena i insjöar eller i havet.

Insjölax och havsöring klassas som akuthotade, lax i Bottenviken, vandringssik, nejonöga och bestånden av öring i insjöar söder om polcirkeln klassificeras som starkt hotade.

Våra vandringsfiskars problematiska situation beror till stor del på vattenmiljöförändrade åtgärder, såsom att bygga ut vattenkraften i älvar. Många av de vandringsfiskbestånd som påverkats av miljöförändringarna har också lidit av fisket när de ofta blir fångade som bifångst i samband med det övriga fisket.

Att förvalta fiskbestånd genom vattenbruk och utplanteringar har inte visat sig vara ett tillräckligt effektivt sätt att bevara produktiviteten och livskraften hos vandringsfiskarna. Att bevara produktiviteten och livskraften kräver brådskande åtgärder. Detta i syfte att stärka fiskarnas naturliga livscykel. Fiskarnas möjligheter att ta sig fram i utbyggda älvar ska förbättras, likaså möjligheterna att vandra till nya potentiella lekområden t.ex. genom att bygga fiskvägar, släppa vatten i de gamla fårorna och restaurera rensade forsar.

Läs mer: