Central lagstiftning
De centralaste nationella lagarna som reglerar viltförvaltningen och jakten är jaktlagen, viltförvaltningslagen, viltskadelagen och lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift. Grunden för finländsk jaktlagstiftning och jakt är principen för hållbar användning.
Förutom den nationella lagstiftningen inverkar även Europeiska unionens lagstiftning på vilthushållningen och jakten. Europeiska unionen kan ingå internationella avtal som förbinder unionens medlemsstater. EU:s författningar som förbinder alla medlemsstater är förordningar, direktiv och beslut. De viktigaste direktiven och förordningarna som gäller vilthushållning och jakt är de s.k. habitat- och fågeldirektiven samt förordningen om handel med sälprodukter
Nationell lagstiftning
- Jord- och skogsbruksministeriets förordning om avgifter för vissa prestationer som hänför sig till Forststyrelsens offentliga förvaltningsuppgifter (1462/2019)
- Jord- och skogsbruksministeriets förordning om avgifterna 2020 och 2021 för Finlands viltcentrals och jaktvårdsföreningarnas offentliga förvaltningsuppgifter (1319/2019)
Andra nationella lagar om vilthushållning och jakt
- Djurskyddslag (247/1996)
- Livsmedelslag (23/2006)
- Terrängtrafiklag (1710/1995)
- Naturvårdslag (1096/1996)
- Strafflag (39/1889)
- Skjutvapenlag (1/1998)
På andra webbplatser
Förordning om handel med sälprodukter (EG) nr 1007/2009