Ekonomiskt liv i skuggan av coronavirusepidemin

Det känns som en kliché att säga det igen som så många på sistone ofta upprepat, nämligen att vi lever i exceptionella tider. Men det stämmer ju så kanske det inte är något större klavertramp även om jag säger det en gång till. Ur ekonomiförvaltningens synvinkel konkretiseras denna speciella tid bland annat så att jag inte minns att vi under min egen drygt tjugo år långa arbetskarriär inom statens ekonomiförvaltning redan under det första halvåret bereder en fjärde tilläggsbudget. På grund av att regeringens förslag till tilläggsbudgetar har varit brådskande i denna exceptionella situation har såväl beredningen som tidsplanerna osv. varit annorlunda jämfört med ”normala” år.

När jag själv hör till den åldersklassen som kommer ihåg den föregående krisen i början av 90-talet, måste jag säga att det finns vissa samma drag i denna tid, även om utgångspunkterna är helt olika. Krisen på 90-talet berodde på bland annat besluten om regleringen av penningmarknaden, kollapsen i sovjethandeln samt bankkrisen därefter som ledde till att staten skuldsatte sig i rask takt också då. Nu är orsaken en global virusepidemi som har uppnått nästan apokalyptiska dimensioner. Hur kan ett litet virus rubba världsekonomin på detta sätt...Senare generationer kommer säkert att höra mer eller mindre sanningsenliga berättelser om detta, men också allvarligare akademiska analyser.

Medierna har redan målat upp en framtidsbild av vad som kan förväntas i den offentliga ekonomin efter den akuta krisen när man redan före coronavirusepidemin hade stora frågor att dryfta, till exempel hållbarhetsunderskottet, social- och hälsovårdsreformen och andra viktiga frågor. Enligt en gammal sång ska man alltid betala sina skulder och någon gång senare står vi inför en situation då vi måste betala tillbaka våra miljardlån.  En professor emeritus som jag uppskattar högt har sagt att ”statens upplåning är överförd beskattning”, vilket innebär att vi och de kommande generationerna kommer att få betala dessa miljardlån.

Vi får alltså hoppas att coronaviruset drabbar oss väldigt lindrigt och begränsat (enligt finansministeriets uppskattning i mitten av april beräknas statens nettoupplåning uppgå till 12,7 miljarder euro i år och klyftan mellan de offentliga utgifterna och inkomsterna öka till 16,6 miljarder euro). Under de kommande åren behöver vi alltså inte bara hålla oss friska och leva länge utan vi måste också fortsätta jobba enligt Webers protestantiska arbetsetik, vilket vi finländare redan länge gjort.

Jukka Nummikoski

Skribenten är ekonomidirektör vid jord- och skogsbruksministeriet