Kåseri om våra skyddade snyltgäster

Den vitkindade gåsen hör till de fågelarter som är skyddade enligt EU:s fågeldirektiv och Finlands naturskyddslag. Fågeln får inte skadas eller störas och boet får inte förstöras. Precis som andra arter som lever i naturen äter den, lämnar efter sig avföring och ger ifrån sig ljud. Dessutom trivs den bäst tillsammans med sina artfränder och förekommer därför i stora snattrande flockar, särskilt när den flyttar. Den vitkindade gåsen är växtätare. Den gillar många sorters växter, särskilt vallväxter och spannmålens groddar och frön. Även ärter, bondbönor, oljeväxter och kummin faller den i smaken.

Det finns två populationer av vitkindade gäss. Den ena bor i trakterna kring Helsingfors och på andra håll i södra Finland, och den härstammar åtminstone delvis från fåglar som släppts fria från Högholmen. I parker, på stränder, på gårdar och i rekreationsområden charmar de urbana fåglarna huvudstadsregionens invånare med sin närvaro, sitt läte och sin avföring.

Den andra populationen, dvs. de som flyttar, häckar längs Norra ishavets stränder och övervintrar i trakterna kring Nordsjön. Gässen gör bara en avstickare till oss för att äta och vila på dit- och hemvägen. Den långa flygturen och förökningen kräver mycket energi och proteiner. Det här är ett stort problem för jordbrukarna eftersom fåglarna – en halv miljon – tömmer de åkrar där de rastar på allt grönt och alla frön som såtts och lämnar kvar en öken täckt av spillning. Det här upprepas vår och höst.

Och gåsrackaren kan inte läsa! Även om man erbjuder dem egna matplatser är det inte säkert att de duger, utan gässen vill själva välja restaurang. Att kasta ut dem hjälper bara tillfälligt, och inte ber de hovmästaren om lov att få slå sig ner på en ny åker.

Hur i fridens namn är det då möjligt att leva i sämja med den här besvärliga, men livskraftiga och samtidigt strikt skyddade snyltgästen? För att vi ska kunna hantera våra flyttande gäster under både dit- och hemvägen krävs ett lugnt förhållningssätt och ett brett samarbete.

Kan vi erbjuda mat och logi på lämpliga åkrar under flytten och betala hotellägaren för det? Kan vi sjasa iväg fåglar som rastar på andra platser med hjälp av olika metoder som bestäms utifrån NTM-ansökningar och som står sig vid ett besvärsförfarande, dvs. metoder som godkänts av myndigheterna?

De fräckaste typerna kan kanske avlägsnas ur flocken om bestämmelserna, dvs. lagstiftningen på EU-nivå och i Finland, tillåter det och ett korrekt beslut fattas i det enskilda fallet efter ett besvärsförfarande? Man skulle också kunna ersätta jordbrukarna för kostnader, besvär, material och inkomstbortfall som annars inte ersätts.

Alla de här åtgärderna behövs, och till all lycka är de redan under beredning.

Författaren arbetar som konsultativ tjänsteman vid jord- och skogsbruksministeriet.