Tillsynsresultaten och verkligheten i fråga om produktionsdjurs välbefinnande

Livsmedelsverket offentliggjorde i maj resultaten av tillsynen över djurs välbefinnande 2019. Resultaten visar att andelen försummelser enligt djurskyddslagstiftningen klart har ökat. Försummelser uppdagades på 34 procent av de inspekterade gårdarna med nötkreatur (2018: 11 %), på 20 procent av gårdarna med får och på 41 procent av gårdarna med svin (2018: 27 %).

Det är viktigt att ta de svagare tillsynsresultaten på allvar och sträva efter att utreda hur försummelser kan förebyggas på ett effektivare sätt än tidigare. Metoden för urval av gårdar som årligen ska inspekteras har dock en betydande inverkan på resultaten. EU kräver att man i medlemsländerna årligen gör inspektionsbesök på gårdar, och för att tillsynen ska vara så effektiv som möjligt ska den vara i huvudsak riskbaserad. Det är förnuftigt att inrikta tillsynen på gårdar som med större sannolikhet har problem med djurhållningen. Framför allt gynnar detta djuren, men samtidigt utnyttjas tillsynsmyndigheternas arbetsinsats på ett effektivare sätt.

Gårdarna har sedan 2008 valts ut för årliga inspektioner genom slumpmässigt urval (20–25 procent av de inspekterade gårdarna) och genom riktat, eller så kallat riskbaserat, urval (75–80 procent av de inspekterade gårdarna). Syftet med riktat urval är att välja ut sådana gårdar där risken för försummelser är större än på andra gårdar.

Vid valet av gårdar beaktas – beroende på djurart – till exempel tidigare inspektionsbesök på gården, beställningar av öronmärken, brister i märkningarna, registreringen och djuranmälningarna, antalet djur på gården samt djur som försvunnit ur registren. Dessa urvalskriterier har vanligtvis samband med djurägarens livskompetens, som ofta har blivit svagare samtidigt som försummelserna av skötseln av djuren har ökat.

Målet är alltså att inrikta stickproven på de gårdar där behovet av tillsyn är störst. Strävan är också att utveckla det riktade urvalet så att tillsynen från år till år inriktas allt effektivare på riskgårdar. Detta leder till att tillsynsresultaten blir sämre, samtidigt som den riskbaserade tillsynen blir bättre. Detta betyder i sin tur att tillsynsresultaten inte direkt säger något om djurens genomsnittliga välbefinnande på finländska gårdar.

Det är en verklighet som vi tyvärr inte känner till. I nuläget finns det inte resurser för mer omfattande tillsyn genom slumpmässigt urval utöver de obligatoriska stickproven. En sådan tillsyn som i första hand baserar sig på inspektionsbesök på slumpmässigt utvalda gårdar skulle ge en klart bättre bild av produktionsdjurens välbefinnande i Finland. Då skulle också tillsynsresultaten i fråga om hur väl den djurskyddslagstiftning som gäller produktionsdjur i allmänhet iakttas på gårdarna förmodligen vara tillförlitligare.

Ett mål för framtiden är att försöka hitta metoder för mer omfattande slumpmässig tillsyn i Finland, ens med några års mellanrum.

Skribenten är specialsakkunnig vid enheten för djurhälsa och växtskydd vid jord- och skogsbruksministeriets livsmedelsavdelning.