Naturvården i jordbruksmiljö ska vara lönande för jordbrukare

Jordbruksmiljöns naturliv har uppstått genom att människan brukat jord. En jordbruksmiljö består av olika livsmiljöer: odlade åkrar, åkerrenar, ängar samt bosättning och gårdar. I denna miljö lever många djur- och växtarter som en gång i tiden spridit sig till jordbruksmiljön från naturliga öppna marker, dvs. stränder, kärr, brandområden och sandmarker. Cirka 70 % av dagsfjärilarna lever i en jordbruksmiljö. Var sjätte fågel häckar i allmänhet eller enbart i en sådan här miljö och nästan alla flyttfåglar vilar sig och äter pååkrarna.

Ungefär 70 000 jordbruksfamiljer arbetar i en jordbruksmiljö.De lever i en nära kontakt med naturen för jordbruksmiljön är grunden för deras näring.

Politiken återspeglas i naturen

Naturen i de finska jordbruksområdena har under de senaste årtiondena blivit utarmad. Tidigare ansåg man att orsaken till detta i synnerhet är det intensiva jordbruket och bekämpningsmedlen men ett övergripande perspektiv och en grundläggande forskning lät vänta sig ända till 1980-talet. I dag är forskningen som rör jordbruksmiljöer tvärvetenskaplig och omfattande. Ett bevis på detta är instanserna bakom boken "Elämää pellossa": utöver Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi även forskare från Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, Finlands miljöcentral och från olika universitet har deltagit i arbetet. Projektet finansieras huvudsakligen av jord- och skogsbruksministeriet och miljöministeriet.

Jordbrukarna väljer handlingssättet utgående från landets politik, jordbruksprodukternas marknadsläge och den tillgängliga produktionsteknologin. De största förändringarna under de senaste decennierna är att produktionens lönsamhet har försvagats, produktionen har blivit effektivare, enheterna större och antalet gårdar med mjölkkor har minskat. Ändringarna i jordbruks- och landsbygdspolitiken samt miljöpolitiken återspeglas förr eller senare i naturens tillstånd i jordbruksområdena.

Miljön förändras

Naturen i jordbruksområdena har förändrats på många sätt: på grund av täckdikning finns det färre åkerrenar och mosaikartade landskap. Markerna växer också igen då man beskogar åkrar. Ett av de viktigaste målen för landskapsvården är att odlingslandskapet hålls öppet. Det effektivaste sättet att vårda landskapet är att fortsätta att odla och bruka jord.

Åkerrenar är viktiga livsmiljöer för naturväxter och djur. Ju bredare åkerrenen är, desto bättre är det för naturen. Betning och slåtter berikar arternas mångfald, men i praktiken är det rätt så sällan åkerrenarna sköts. Anläggning av åkerrenar och skyddsremsor längs med vattendrag har sedan år 1995 hört till miljöstödet. Med hjälp av specialstödet är det dessutom möjligt att anlägga över 15 m breda skyddsremsor vilket gör det lättare att ordna betning och slåtter.

Antalet starar sjunkit dramatiskt

Intresset för boskapshushållningen har falnat med den påföljden att det inte finns lika mycket betes- och gräsmarker som förut. Detta har lett till att många fågelarter, såsom starar, kråkor, ladusvalor, hussvalor, gulärlor, storspovar och eventuellt också tofsvipor har minskat i antal. Sammanlagt en tredjedel av de så kallade gamla häckande arterna har minskat i antal. Dessa är arter som tidigare varit bland de rikligaste fågelarterna.

En tredjedel av fågelarterna i jordbruksmiljöer har ökat i antal, det resterande fågelbeståndet har inte genomgått så stora förändringar. Det har också dykt upp nya häckande arter i jordbruksmiljöer: fiskmås, sävsångare och sävsparv.

Vårdbiotoper naturens skattekista

Utöver den vanliga jordbruksnaturen finns det fortfarande vårdbiotoper som på grund av de mångfaldiga arterna kan kallas för naturens skattekistor. Till egentliga organismer på vårdbiotoperna räknas de arter som har nytta av slåtter och betning, dvs. de arter som behöver mycket ljus för att blomstra: bl.a. lågväxta blomväxter som ofta förökar sig med revor. Många insekter är också mycket krävande, t.ex. väddsandbiet samlar pollen endast från åkervädden.

Vårdbiotoperna var enormt rika på arter under tiden för den traditionella boskapshushållningen: där fanns en stor del av alla de växt-, djur- och svamparter som förekommer i Finland. På de bästa ängarna kan det också i dag växa över 150 växtarter per halv hektar. Antalet utrotningshotade arter har speciellt ökat på vårdbiotoperna eftersom en stor del av vårdbiotoperna har växt igen efter att slåtter och betning upphört. De arter som växer på torra ängar löper den största risken för att bli utrotade. De mindre krävande arterna har hittat nya livsmiljöer, såsom åkerrenar och ledningsgator.

Miljöstödet varit till nytta

Forskare och andra sakkunniga är ense om att miljöstödet för jordbruk har varit jordbruksmiljön till nytta. Utan miljöstödet skulle det finnas färre ängar och åkerrenar än i dag. Enighet råder också om den frågan att stöden effektivare kunde användas för att bevara naturens mångfald i jordbruksområdena. Jordbrukare skulle kunna få råd om hur de ska inkludera främjandet av naturens mångfald i jordbruket. Att värna om naturens mångfald bör göras lönande för jordbrukarna.

Ytterligare information:

huvudredaktören för boken "Elämää pellossa", specialforskare Juha Tiainen, Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet (RKTL), tfn 020 5751275 och 040 738 9128
specialforskare Mikko Kuussaari, Finlands miljöcentral (SYKE), tfn (09) 4030 0248 och 040 525 6249 (vårdbiotoper)
forskningsdirektör Ilkka P. Laurila, Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi (MTT), ekonomiska och samhälleliga frågor), tfn (03) 4188 2230 och 040 555 9667