Den nationella skogsstrategin beaktar på ett balanserat sätt de olika förväntningarna på skogar

Förra veckan började jag – igen – tänka på vad som sägs i den nationella skogsstrategin: ”Skogar är samtidigt en plats och en resurs, källa till utkomst och välbefinnande, en viktig del av naturen och en stor naturresurs. Skogar väcker intresse, åsikter, debatt och känslor. Därför behövs det när det gäller beslut om skogar, förståelse, förmåga att uppskatta olika skogsrelationer och förmåga att samordna.”

I min roll som beredare inom skogspolitiken har jag hört och lyssnat på en hel del skogsprat och förhoppningsvis också kunnat ta till mig av det. Skogspolitiken är också starkt kopplad till många andra politikområden. Olika intressen och synvinklar samordnas i den strategi som godkänts och genomförs av en bred intressegrupp.

Den bärande tanken i den nationella skogsstrategin är övergripande hållbarhet som innebär att alla aspekter av hållbarhet – ekonomisk, ekologisk, social och kulturell – beaktas på ett balanserat sätt i beslut som gäller skogar. Alla mål kan dock inte uppnås samtidigt i en enda skog. Därför måste den totala nyttan av skogen ses som betydligt större helheter.

En stor del av vår välfärd bygger på skogar: tiotusentals arbetsplatser, stora skatteinkomster, rotprisinkomster för skogsägarna utan att glömma att Forststyrelsen varje år intäktsför en betydande summa pengar till statsbudgeten för att användas för många goda ändamål. Ekonomin ställer ramarna för hurdan välfärd vi har råd med. Just nu behöver vi skogar också för att klara av coronakrisen.

Förädlingsgraden för träbaserade produkter får dock gärna vara högre och mervärdet större än nu. Till exempel cellulosa ger lyckligtvis också många möjligheter till högre förädlingsgrad. Jag tror att skogarna kommer också i fortsättningen att ha en central roll i vår samhällsekonomi.

Samtidigt ställer också ekologisk hållbarhet villkor. Vi måste värna om skogsnaturen för att ekosystemen ska fungera även i fortsättningen. Vi måste satsa ytterligare på naturvården i ekonomiskogar, likaså på vattenskyddet och bekämpningen av klimatförändringen med hjälp av skogsvårdsmetoderna. Därtill måste vi förbereda oss för och anpassa oss till klimatförändringen bland annat genom att bekämpa olika skogsskador. 

Kärnan i virkesproduktionen är dock skogsbrukets lönsamhet: utan den finns det inga möjligheter och vilja hos skogsägarna att satsa på naturvården. Den ekologiska hållbarheten är kopplad till den ekonomiska och sociala hållbarheten när vi överväger metoder för virkesproduktion.

Vi får inte heller glömma bort människan och kulturen kring människan när vi diskuterar skogar. Det är vi människor som fattar beslut, producerar, konsumerar och drar nytta av många skogliga ekosystemtjänster. All mänsklig verksamhet är i sista hand kultur, och först när vi förstår den kan vi försöka förändra verksamheten så att vi når målet om en övergripande hållbarhet.

Målet för den nationella skogsstrategin och skogspolitiken är att öka den mångsidiga skogliga välfärden. I praktiken skapas det en balans mellan hållbarhetens olika delområden också genom att olika skogsägare – de egentliga beslutsfattarna – följer sina egna värderingar när de fattar beslut om skogar.

Skribenten arbetar som specialsakkunnig vid jord- och skogsbruksministeriet.