Direktivet förutsätter att medlemsländerna utfärdar bestämmelser om de frågor som ingår i direktivet. Självreglering räcker alltså inte. Förbud och andra bestämmelser enligt direktivet ska meddelas i den nationella lagstiftningen så att de börjar gälla senast den 1 november 2021.

Reformen ändrar inte ställningen för nämnden för handelskutym inom livsmedelskedjan som finns vid Centralhandelskammaren och vars verksamhet baserar sig på självreglering och medling inom livsmedelskedjan. Nämndens verksamhet beaktas också i 5 § i den gällande livsmedelsmarknadslagen. Enligt paragrafen ska livsmedelsmarknadsombudsmannen innan en rekommendation ges begära ett utlåtande av nämnden för handelskutym inom livsmedelskedjan. Utgångsläget är en frivillig användning av tvistlösningsmekanismer som också direktivet uppmuntrar till.

Utgångspunkten för direktivet är att skydda en säljare med svagare förhandlingsposition mot en starkare köpare. 

Det ska dock noteras att de nationella allmänna lagar som innehåller bestämmelser om förbud mot oskäliga villkor, till vilka det hänvisas i 4 § i livsmedelsmarknadslagen och vars efterlevnad i fråga om livsmedelskedjan övervakas av livsmedelsmarknadsombudsmannen, inte är begränsade enbart till köpare eller säljare.
 

Kraven i direktivet ska tillämpas om köparen eller säljaren (eller båda) är etablerad i EU. De är tvingande lagstiftning. Inom direktivets tillämpningsområde kan man inte komma överens om något annat.  

När man bedömer säljarens och köparens storlek ska deras omsättning tolkas i enlighet med bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG. Av den följer att ett företag som hör till en större koncern bedöms på basis av koncernens omsättning. 

Enligt uppgift har länderna olika sätt att definiera tillämpningsområdet. Största delen torde i fortsättningen följa direktivets modell. Vissa medlemsländer har samma tillämpningsområde som Finland. Till exempel Sverige överväger antingen Finlands modell eller att tillämpa kraven på alla köpare, även köpare med en omsättning på under 2 miljoner euro.  

Kommissionens ursprungliga förslag gällde små eller medelstora säljares försäljning av livsmedel till köpare som är större än medelstora företag. 

Om direktivets tillämpningsområde som baserar sig närmast på den franska marknadens struktur enades först i slutskedet av behandlingen.  Livsmedelsmarknaden i Finland är dock av en annan typ. Klassificeringen enligt direktivet som grundar sig på omsättningen (högst 2 miljoner euro, 2 – 10 miljoner euro, 10 – 50 miljoner euro, 50 – 150 miljoner euro och 150 – 300 miljoner euro) lämpar sig inte för oss. 
 
I Finland är handeln väldigt koncentrerad. Producenterna och största delen av företagen inom industrin och förplägnadsverksamheten är företag med en omsättning på under 2 miljoner euro. Det föreslagna tillämpningsområdet är enklare: det räcker med att man vet att köparen är större än leverantören.

Modellen enligt direktivet lämnar också de säljare vars omsättning överstiger 350 miljoner euro utanför tillämpningsområdet. I Finland överstiger multinationella företag samt ett antal finländska aktörer denna gräns. På grund av likabehandling har det inte ansetts vara motiverat att lämna dessa utanför direktivets tillämpningsområde för förbud. 

Denna nedre gräns på 2 miljoner euro är förenlig med direktivet. Om det inte finns någon nedre gräns, omfattar regleringen också små köpare, såsom kiosker och kaféer, vars förhandlingsposition inte är så stark. Det har inte heller ansetts att kiosk- eller kaféverksamheten löper någon betydande risk när det gäller överträdelser av god affärssed.  

Att utvidga tillämpningsområdet till att gälla alla innebär att antalet företag som berörs av förbuden ökar från nuvarande drygt 3 000 till över 17 000. Detta ökar myndigheternas tillsynsuppgifter betydligt och i viss mån också det administrativa arbetet i små företag. 
 

Annulleringar: Enligt direktivet ska det vara förbjudet att annullera order av färskvaror och jordbruksprodukter med mindre än 30 dagars varsel.  

I Finland ska denna tidsgräns dock tillämpas på alla jordbruksprodukter och livsmedel. Finland anser att det inte är motiverat att order kan annulleras ensidigt. Definitionen av produkter som är färskvaror enligt direktivet är flertydig och kräver att det från fall till fall utreds om det är fråga om en färskvara. Detta ökar företagens och tillsynsmyndighetens administrativa börda. 

Betalningstider: Betalningstiderna för färskvaror är enligt direktivet högst 30 dagar och för andra produkter högst 60 dagar. 

I samband med beredningen övervägdes alternativet att alla produkter har en betalningstid på 30 dagar eftersom alltför långa betalningstider medför ekonomisk skada för säljarna. En ovillkorlig betalningstid på 30 dagar för alla produkter kan i synnerhet vid export försämra de finländska företagens konkurrenskraft eller på den inhemska marknaden leda till att butiker inte köper produkter hos små företag. Av dessa orsaker är betalningstiden i princip högst 30 dagar för alla produkter, men avtalsparterna kan dock särskilt avtala om en betalningstid på högst 60 dagar för produkter som inte är färskvaror. 

Om parterna inte särskilt kommer överens om något, finns det inget behov av att utreda om produkten är en färskvara eller inte. Denna kompromiss skyddar säljarna och ger en tillräckligt stor flexibilitet samt gör att den administrativa bördan inte blir onödigt stor.

Utvecklingen följs upp. Om betalningstiderna ser ut att bli längre, ses regleringen över.
 

Det här har vi frågat kommissionen som svarade att bestämmelserna om betalningstid gäller alla sektorer, det vill säga att hela priset ska betalas enligt betalningstiden i direktivet om otillbörliga handelsmetoder. Om säljaren emellertid fastställer det belopp som ska betalas och skickar två fakturor till köparen, börjar betalningstiden för den senare fakturan löpa först från att fakturan skickas till köparen.

Kommissionen har också betonat att bestämmelserna om betalningstid endast gäller betalningar som hänför sig till försäljningen av de berörda produkterna. Alla betalningar är inte sådana, utan till exempel andelslag kan betala sina medlemmar bonusar som inte berörs av bestämmelserna om betalningstid.
 

Frågan avgörs från fall till fall. Det som är väsentligt vid bedömningen är huruvida leverantören får en kompensation för tilläggsavgiften. 

Marknadsföring är ett mer omfattande begrepp som inbegriper till exempel reklam för en produkt, en marknadsundersökning eller en marknadsföringsplan. 

Att tillhandahålla en produkt på marknaden avser listning, utställning och lagring av en produkt.
 

Livsmedelsombudsmannen ingriper i praxis som strider mot god affärssed i första hand genom förhandlingar, en anmärkning. Hen kan också ge en offentlig varning och ett offentligt förbud. 

I allvarligare fall kan marknadsdomstolen påföra den som bryter mot förbuden en påföljdsavgift. Avgiften är enligt förslaget högst en procent av det köpande företagets årsomsättning från handeln med produkter som omfattas av lagens tillämpningsområde.  

Grunden för påföljdsavgiften är alltså inte företagets hela omsättning eller koncernens omsättning. Avgiftens storlek beror också på överträdelsens art, omfattning, grad av klandervärdhet och varaktighet. 

Enligt uppgifter från medlemsländerna varierar nivån på påföljdsavgiften avsevärt. I vissa medlemsländer är den eurobaserad, men i de flesta medlemsländer bestäms den i procent av omsättningen. 

Till exempel Sverige har föreslagit att påföljdsavgiften ska vara högst 1 procent av hela omsättningen.
 

Aktörerna inom den offentliga sektorn, såsom skolor, driver inte handel med produkter, varför omsättningen från handeln med produkter således inte är en lämplig grund för en påföljdsavgift. Därför ska grunden vara värdet på de årliga upphandlingarna av produkter som omfattas av tillämpningsområdet.

Regeringsprogrammet tar upp handelns egna varumärken. Lagen förbjuder dem inte.

I Finland är obehörigt anskaffande, utnyttjande och röjande av företagshemlighet samt obehörigt utnyttjande och röjande av teknisk anvisning förbjudet enligt lagen om företagshemligheter. Till denna lag hänvisas det i 2 h § i livsmedelslagen. Tekniska anvisningar kan vara till exempel tillverkningsrecept som man fått i samband med underleverantörsverksamhet. 

I livsmedelsmarknadslagen föreslås bestämmelser om myndighetstillsyn över företagshemligheter och tekniska anvisningar inom livsmedelssektorn. Detta och tillsynsmyndighetens övriga befogenheter bemöter oron över att den information eller de innovationer som hör till producenten eller industrin kopieras och utnyttjas i private label-produkter.
 

Denna proposition handlar inte om priser. Aktörerna ska komma överens om priserna genom avtal